Kär blir man. Underbara Mia Skäringer. Man vill ju bara krama om henne. Även om hon först säger nåt roligt sen sekunden efter så är det nåt allvarligt ändå skrattar folk. Lite jobbigt känns det men antar att det är medvetet för annars hade hon väl inte uppbyggt meningsföljden så tycker jag. Men jag förstår ändå att det känns konstigt att skratta - egentligen på fel ställe.

 

Träffade två som jag kände en gång i tiden. Dom två känner varann också men umgås fortfarande vilket vi inte gör. Den ena kände nog inte igen mig för vi va så små men den andra vet jag känner mig för vi har setts i tonåren. Hon som kände mig sen tonåren/tjugo+ såg glad ut & krama den andra tjejen...men medan hon sa knappt hej till mig.

Jag räknas inte som vän, vilket jag är van vid tyvärr. Jag försökte men hennes blick sa typ allt, så hon fick en tillbaka. Jag har aldrig räknas som vän.

 

Omslagsbilden blev inte som jag ville. Visste att mammas & fotografens idé inte skulle funka - att fånga en grupp med random personer på tågstationen - dels tåg att passa kanske & vem fan vill ställa upp bara sådär på ett foto. Jag försökte att få dom göra som jag tänkte att fotot skulle bli men ingen lyssnade.

Så det söööööög. & NEJ om det skulle blivit nåt av bilden så skulle man inte kunna identifiera att det var just dom. Man såg inga ansikten.

Så det blev det inte! Visste att det inte skulle gå att fånga random personer bara sådär & verkligen inte på en tågstation. & nej det var nog inte bara för att det va ett tåg att passa som det sket sig.

 

Mamma & fotografen gick & frågade ett gäng killar & när mamma kom tillbaka sa hon att dom inte FICK va med. Att dom va dumma. Undra va dom sa?! Kan tänka mig va dom sa.....men om jag hade hört så vet jag inte va jag hade gjort. Kört på dom :P

 

Som tur är vet en kollega om en tjej som är duktig på att foto. Hon skulle fråga henne så förhoppningsvis andra försöktet kanske....