Vinterprat - Min tolkning av "Stoppa mig juni (llla ego)" av: kent

"Snön ligger vit och stilla. Jag tittar ut igenom fönstret. 
Jag känner mig ensam. Minnen kommer tillbaka. Dom som gör ont. Jag sa inget då. Jag visste inte att vissa saker kan göra en så illa så man aldrig någonsin blir hel. 
Jag går ut i mörkret, det blåser och är kallt. Drar upp halsduken ordentligt. Även om jag känner mig ensam så vill jag försöka gömma mig. Slippa allas blickar. Blickar som inte ler. Blickar som stirrar. Blickar som dömmer. 
Minnena som jag blir ledsen av. Jag sa aldrig ifrån då när jag egentligen skulle ha sagt ifrån. Jag stod där en gång i tiden, de andra var nära men så långt bort. Jag går fram. De ser mig inte eller så låssas dom inte se mig. Står där bakom och höll med i min tystnad, för att passa in men det gjorde jag aldrig.
Jag går i någon annans fotspår men hittar ingen. Sätter mig någonstans och väntar. Jag minns när vi satt här du och jag. Känslan jag får känner jag inte riktigt igen. Den är inte min. Den är du. Den är din. Mitt andra jag sätter sig ner bredvid mig och skrattar åt mig när jag märker att Du inte kommer tillbaks.
Känner tårarna ner för mina kinder. Tänker tillbaka på det som varit. Jag vill bara säga förlåt. Jag visste inte vem jag var. Vad jag gjorde. Jag vet att jag skadade dig samtidigt som jag inte orkade med mig själv. Jag visste inte vem jag var. Vill bara att du ska glömma det som var. Det jag gjorde mot mig själv som orsakade att du också gick sönder lite. Lyssna inte på mig. Du blir bara sårad. Men jag mår ganska bra nu. Jag lämnar dig ifred. Men förlåt för allt. Förlåt för att jag är jag."

Text om vad som helst

"Känslan finns kvar där än idag. Hon hade den där känslan i nästan en vecka innan eller mer. Spänt, förväntansfull, lycklig. Hon ville att den där lördagen i november skulle komma. Det var år 2002. Hjärtat slog hårt när hon var inne på Scandinavium i Göteborg. Bandet skulle upp på scenen. Flickan som satt där uppe på någon slags ramp, såg dem komma upp en och en på scenen. Sångaren säger inget först. Tonerna av låten Kungen är död kommer och hon ryser. Blinkande ljus. Musiken är hög. Hon vet inte om det är basen som känns i bröstet eller om det är hennes hjärta som bultar så fruktansvärt hårt.
Hon får se dom för första gången i hennes liv. Den hittills bästa dagen i hennes liv.
Hon känner bara glädje. Hon hade sett han förut men då bara på skärmen på datorn eller på TV:n.
Efter en liten stund när hon tror att allt är slut ser hon i publiken att det är någon som går där mittibland alla människor. Hon vet att det är han som stod på scenen alldeles nyss. Han går där med två vakter och har ett skynke över sig så ingen ska känna igen honom men alla vet att det är han som stod där uppe förut. Han är bara några meter ifrån henne men allt går så fort.
Sen är han borta.
Timmarna går så fort när man vill att det ska stå stilla helst. Allt är slut. Det blir ett tomrum inom henne. Hon ville stanna. Där för evigt."