I helgen va min familj här. Dom har köpt en lägenhet inte så långt ifrån min. Just nu håller dom på att flytta in så dom kommer hit lite då & då med möbler & sånt. Nu i början så är det mammas, pappas & Syster men det lutar åt i framtiden (när vet jag inte) att det kommer bli Systers egna första lägenhet. Så ev kommer jag ha min fina Syster här nere i framtiden om hon bestämmer sig för det. Det är inte jättelångt från oss men ändå inte grannar om man säger så. Jag får köra en liten bit med permobilen.

Hur som helst...dom kom hit.

Fick ett till överdrag till dynan till rullstolen av mamma så jag har att byta med.

 

Fick presenter eftersom jag fyller år nu på lördag. Presentkort på Akademibokhandeln såklart. Kommer säkert få det av svärföräldrarna också. Haha. Får jag alltid. Jul & födelsedag. 

När vi satt där utanför deras lägenhet så kom min kusin L & hennes familj utan att jag visste nåt. Som bor i Skåne också. Glömde ta kort på den men av henne fick jag en bl a en diktsamling av Karin Boye.

 

Igår gick jag ut till Akademibokhandeln (såklart) (bara dreglade lite - har sjukt många på rad att läsa här hemma)

Vissa känner till mig. Typ stammis ju. Haha.

Hon L som jobbar där känner nog igen mig. Hon kom fram & frågade:

Jag: "Tack, jag har så många på rad hemma & läsa men jag kan inte låta bli att komma hit i alla fall"

L skratta lite: "Jag känner igen det där"

Efter ett tag sa L:

Blev hur glad som helst! Så säger man väl inte till vem som helst? Hon måste väl verkligen mena det hon sa? Tyckte det va en vacker mening. Ja, jag är konstig som tycker att den va vacker men då får jag va det.