I måndags gick jag till Akademibokhandeln & visa boken för en kvinna. För nåt år sen eller nåt så pratade jag med henne om format & hon sken upp när jag sa att jag skriver på en bok. I måndags nämnde jag det för henne igen. Osäker på att hon minns mig även om jag hade boken i handen & visade upp den. Hur som helst blev hon inte lika entusiastisk denna gång men...hon & en till tog boken & skulle höra med den personen som bestämmer vilka böcker som dom vill ta in.

Hoppas men jag tror verkligen inte på att dom tycker att den är värd att tas in.

 

Fått sån fin respons på boken av några till. En framförallt som är min kusin A, som jag kallar Adam i boken, skickade ett mail till mig & sa fina ord för någon dag sen. På nåt sätt så är det jobbigt & vackert på samma gång att läsa det dom skriver till mig.

Jag har bara fått fina kommentarer för boken än så länge.

Men jag fattar inte varför det ska vara så svårt att ta till sig det. Jag tror ju på dom i alla fall & tror ju absolut inte att dom ljuger men samtidigt kan jag inte ta till mig det.

Inatt drömde jag till o med att ALLA HATADE mig.

Så konstigt. Eller jag menar...jag vet inte, är det detta som kallas otroligt dåligt självförtroende? Jättestort självförakt? Självhat? Favoritkassörska är jag tydligen för en så fin kille som är kund på jobbet. Även om jag är upptagen som vill han vänta tills jag är ledig.

Blir "hög" & lycklig när folk skriver vackert sen någon minut senare trycker ner mig själv så jävla hårt & hatar allt med mig själv - hur jag är, till & med min röst. Humöret går så upp & ner hela tiden (syns för det mesta inte utåt) men jag märker det & jag känner mig som två ibland.