Börjat en liten skrivarkurs via där jag är med tidningen där jag gör bilder till andras texter. Kul men lite pilligt & vissa dagar går det inte att tänka men jag har gjort så gått jag kunnat. Vet inte hur många gånger det är kvar men 2 kanske.

 

Det jag skrivit hittills kan du läsa här.

 

Sen ska jag kanske få med en text som jag har tagit ifrån min självbiografi + att jag gjort en bild till texten. Texten är förkortad p.g.a. utrymme i tidningen.

 

Temat för tidningen va ju frihet men jag fick skriva om ofrivillig ofrihet.

Min text ur min självbiografi Genomskinlig grå kommer här:

"Musiken har en enorm betydelse i mitt liv. Skulle bli knäpp utan den. Jag blir ”hög” av den. Musiken gick rakt in i min trasiga själ. Alla sprickor blev hela så länge låten var igång, så länge skivan varade. Sprickorna, de öppna såren som såg ut som munnar, stängdes för en stund.

När tystnaden kom var det iskallt inom mig. Jag blir fortfarande rädd och kall av tystnad. Sprickan öppnas igen när den kommer. Om jag inte har musik i närheten så måste Tv:n vara på när jag är ensam. Det spelar ingen roll om det är en film jag sett femtio gånger, bara jag slipper tystnaden som skriker åt mig. Den enda gången jag står ut med tystnaden i bakgrunden är när jag läser en bok och när jag skrev min bok som du nu håller i din hand.

Kent blev och är fortfarande mina hjältar för alltid. Texterna är magiska och satte sig djupt inom mig väldigt snabbt.

Som en gåta ibland, som man kanske aldrig kommer att förstå eller klura ut, men som gav så många möjligheter till tolkningar. Jag lyssnade om och om igen och hittade mitt liv i texterna. Efter varje nytt album längtade jag efter nästa. Vilka ord skulle de använda för min Verklighet som jag själv hade så svårt att sätta ord på? Jag ville veta.

Jag minns när jag mådde som sämst och inte berättade något för någon att jag tänkte: Jag kan inte ta livet av mig nu för kent kommer ut med ny platta om 4 månader. Det kanske låter helt sjukt att tänka så, men så var det verkligen. Musiken har alltid varit en slags livräddare på något sätt.

Egentligen vill jag ha musik non stop men allting har ett slut.
Hur man än vrider och vänder på allt så blir det så.
En låt slutar efter några minuter, en skiva slutar efter någon timme. En konsert slutar efter två timmar.
Dagar tar slut, nätter tar slut, livet.
Allting tar slut.

(...)

Kentkonserter. Det har varit underbart att gå på dem. Konserter över huvud taget är underbara att uppleva.  Mellan 2002 och 2016 har jag gått på 26 konserter med kent. Som ni säkert förstår har jag gått på samma konsert flera gånger. Jag har följt dem till olika städer. Deras sista konsert 2016 såg jag i Göteborg, Malmö, Karlstad och Stockholm. Avsked. Sorg. Tårar.

Att få stå längst fram och hoppa och skrika som alla andra fans och inte sitta på någon himla ramp någonstans långt bort hade jag älskat över allt annat. Jag känner frustration, hat och ilska när jag tänker på hur orättvist det är att aldrig få den möjligheten. Någonsin.
På vissa ställen har det inte funnits ramp alls och då har jag inte sett någonting. Då är det faktiskt bättre att se, än att inte se.
På en arena jag var en gång fick den som jag gick på konserten med, min ledsagare (som i själva verket var en vän), inte sitta bredvid mig, utan en bit lägre bort BAKOM mig! Skulle ni acceptera det? Gå på konsert och kompisen inte får sitta bredvid?
Det får bara vara rullstolar på rampen.
Handikappet skriker, river, slår sönder mig. Igen, igen och igen.

(...)

Det händer ibland att jag drömmer om att jag står på en scen. Jag kan sjunga i drömmen. Jag kan inte sjunga i den hårda onda Verkligheten. Det önskar jag så innerligt att jag hade kunnat. Jag tänker ibland:
Inte ens sjunga kan jag. Inte ens en sångröst fick jag. I stort sett är hela min släkt musikalisk, men jag fick inte den genen jag önskar mest av allt att jag hade fått. Tack så jävla mycket Livet och Verkligheten!
Jag hör era röster nu igen som säger: ”Man kan inte få allt. Livet är orättvist.” Jag vill inte höra, för de orden har jag hört alldeles för många gånger. ”Man kan inte få allt!” Nä, det kanske man kan säga om man vill ha sol varje dag eller mer pengar i plånboken. Men nu handlar det om mitt liv. Alla får visserligen inte sångröst, men ovanpå allt annat som jag inte har fått känns det som en fet smäll.

I drömmen står jag på scenen, jag sitter inte. Och jag kan dansa. Jag ser det inom mig. Jag sjunger covers av alla möjliga artister och grupper jag älskar. Drömmer mest när jag hör en extremt bra låt och jag känner det i mitt hjärta, i bröstet. Hög. Berusad.
Jag är inte speciellt känd, det är inte mycket folk som tittar, bara de jag känner. Men allt är helt underbart.
I en annan dröm så står jag i en studio. En vacker studio. Med gitarrer och mickar. Till och med de där tusentals sladdarna som fyller golvet är vackert att se på.
Står. I en studio. Med gitarrer. Allt. I drömmen. Drömmen som aldrig kommer att bli min Verklighet. Inte som jag vill ha den i alla fall – stående, gående, hoppande upp o ner på samma ställe. Om man ändå kunde styra över livet. Längtar meningslöst. Jag skriker. Drömmar skriker. Men skriken är ljudlösa för dig."

 

Bilderna är länkar