Träffade någon man idag som kanske ska vara min tränare. Med M. Vi sågs alla tre på M jobb men när jag ska träna hos honom så måste jag åka till Malmö men ändå...det är ju inte alls långt ifrån där vi bor. Har inte bestämt nåt än när. Han skulle maila mig när jag kunde komma 1:a gången.

Jag pratar med M om det där...dels är han brutalt ärlig & säger att jag inte är lika smal som förr. Det gjorde ont även om jag VISSTE det innan han sa något.

 

Känslan är att jag VILL SÅ INNERLIGT se ut såhär

Men för mig känns det så jävla långt bort.

Jag vet att det inte är & blinka & så har man den där kroppen men det hade varit så jävla depp om jag inte kan se ut såhär bara för att jag inte kan röra mig lika mycket som min hjärna egentligen vill att jag ska göra.

 

Vad äter denna människa? Vad tränar hon? Hur ofta tränar hon?

 

Jag har ALDRIG varit smal & vill så sjukligt mycket.

Jag vet att det inte hjälper att klaga & att man måste göra nåt åt det. Work for it.

MEN om det är så att det faktiskt är omöjligt för att jag inte kan röra mig på det sättet som krävs bara för att jag är den jag är. Då skriker jag. Ger upp.

 

Detta beror bara på MITT sätt att se på MIG SJÄLV INTE om folk runt ikring mig. Vill inte att ni ska tro att jag tycker att ni är & inte är o blablabla.

Det handlar bara om mig. (ooohh självisk för en gång skull)

Om mitt självhat. Självförtroende. Va det nu kan kallas / tolkas

 

Jag sa ju att jag skulle vara ärlig.

Det är ditt val & läsa. Ditt val att fortsätta läsa.

Jag måste få ut saker & ting. Handlar inte om att jag vill så himla mkt förmedla känslor.

Lyssna eller dra.

Puss & kram.